Eftersom dem ändå blev något utav de mest underbara par jag träffat och blivit så bekant med på så kort tid, så ägnar jag ett helt inlägg åt dem, för det förtjänar dem verkligen. Vilket jobb dem gjort tillsammans!

Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig... Åkte hem igår, två dagar innan lägret egentligen skulle sluta, klarade helt enkelt inte av att se hur dem behandlade hästarna där. Det var så hemskt att se att hästarna var något sorts "ting" som bara var att använda när det passade, och passade det inte så var det hästens eller ägarens fel - aldrig ryttaren.

Allt började med att Sigurd fick världens bästa box och hagkompis, en maxad Cponny / liten Dponny-import från Danmark som hette Viktor. De två klickade direkt och var som bästisar efter första sekund.
Jag och ägaren till Viktor, började prata och det visade sig snart att vi båda red akademiskt och hade precis samma filosofi inom hästhantering osv.

Första lägret var urmysigt, Sigurd fick lunka på i skritt, två pass om dagen och han verkade mer än nöjd med livet, och detsamma var det ju med Louise ponny Viktor.
Sen var det läger nummer två, där de ryttare som kunde lite mer skulle komma. Louise fick tilldelat en ryttare som sågade Viktor i munnen för att han skulle gå ner på tygeln, och jag blev tilldelad en bra ryttare, men... en utav dem som höll i lägret gick brevid Sigurd, tyckte att han gick för långsamt och gjorde en klackspark upp i magen på honom.
Jag blev helt chockad och när han kom tillbaka från ridpasset ömmade han på hela vänstersidan av buken och la sig direkt ner i hagen på högersidan och vilade.
Det var då både jag och Louise bestämde oss för att åka hem samma dag, för oavsett om det är ett ridläger för handikappade, som detta var, så varken sågar eller sparkar man en häst...