Sitter och tänker på hur mycket jag har försummat, förlorat och tappat genom året. Jag förstår egentligen inte hur det kunde gå så fort att mista personer som är så underbara, som betydde så mycket för mig, som jag gjorde allt med, som jag kunde prata om allt med...
Nu sitter jag här, ensam med Sigurd, lämnad av alla vänner som jag så tryggt hade vid sidan om, som sa "jag kommer aldrig lämna dig"
Jag älskar dem jag har, underbara vänner, men inte så nära mig som jag hade velat, den vännen som man kan dela allt med, som man öppnar sitt hjärta för. De flesta vänner jag har bor ganska långt bort, eller känner jag att jag inte kan öppna mina innersta känslor för. Det är rätt ut sagt förjävla jobbigt att vakna varje morgon, stallet, familjen, pojkvännen, folket i stallet, och facebookvänner...

Jag har inte ett jävla glansigt liv med en häst värd flesta tiotusen eller tävlar varje helg, känner massvis med kändisar eller har massvis med prylar och skryter om mina märkesgrejer.
Men jag är glad över det jag har, att jag får dela mitt liv med hästarna, att jag utvecklas varje dag och lär mig något och att jag faktiskt har råd att köpa något för de få pengar jag faktiskt har.
Hade det inte varit för Sigurd, min underbara pojkvän och min familj, så hade jag aldrig varit här, jag hade inte ens orkat mig upp på morgonen eller haft lusten att kämpa. Men dem får mig att vilja och jag gör det för deras skull och för att jag vet att jag kan och vill!

Jag ber inte om massvis med vänner, folk som messar eller ringer, jag ber bara om att folk ska ha förståelse för att det inte är lätt att vara ensam när man lovas tomma löften.