Förra året var helt sinnessjuk egentligen. Från att flytta hemifrån, börja en ny skola och vara rädd för precis allt. Till att våga stå upp för mig själv, vara glad över vad jag tagit mig igenom och inse hur stark jag egentligen är som person. Jag vågade stå för att vara jag - Emma Yrttimaa, som faktiskt ÄR bra på att fotografera och faktiskt ÄR duktig på en hel del som jag såg ner mig själv på, bara för att någon var bättre. Nu vet jag att man alltid ska sträva mot ett mål, sträva mot att bli minst lika bra som den där personen som är bäst. Att våga försöka och ta kontakt med personer som man annars bara skulle ha gått förbi på stan och inte tänkt så mycket på.

Jag var så rädd att försöka, och minst lika rädd för att misslyckas. Jag var rädd att visa mig inför personer jag inte kände, och speciellt att prata. Det var mitt försvar att ingen skulle nå innanför min mur och se vem jag egentligen var. För jag var så rädd för att själv få reda på det.

Jag vill bara säga det, att när det känns som du inte klarar av mer, och är osäker på dig själv, det är då du ska kolla dig i spegeln och tänka.

Jag är värd så mycket bättre än detta, än att tänka dåliga tankar om mig själv och att jag inte vågar.

Att ta ett steg extra, att våga hoppa den där oxern. Att våga rida barbacka på en okänd häst, och att våga säga ifrån till dem man älskar. Det är sådant jag står upp för. Att våga!