Ja, jag rider med foppatofflor. Anser inte det som annorlunda då jag inte rider speciellt krävande pass, utan är under igångsättningsperiod av både mig och Sigurd.
Ibland passar jag även på att rida barfota eller med strumpor. Beror helt på hur jag känner och bekvämlighet.
Det gäller ju dock att vara lite bättre klädd när man ska iväg, annars spelar det ingen roll för mig.

Blev jag helt slut efter att ha varit i stallet. Vilket resulterade i att jag faktiskt dejtade sängen redan vid 17 tiden igår. Tills nu på morgonen.
Jag tror att den psykiska press med Libretto, mina värktabletter för ryggen och allt annat i mitt liv just nu får mig helt utmattad.

Men jag ska gottgöra er underbara människor som följer mig så godtroget!

INNAN jag åker till stallet idag slänger jag in några tidsinställda som kommer upp under dagen, med bilder och sådär!

Något jag funderar på, och som jag aldrig själv varit med om är att växa ur eller bli för gammal för sin ponny.. Hur det känns att behöva ta det beslutet att sälja sin bästa vän och jobbarkompis för att man faktiskt vill vidare i livet. Det är ju inte rätt mot ponnyn heller att behöva gå hemma och skrutta när den, likaså du, älskar att erövra banan.

Funderade mycket på detta medans jag fotade idag, då jag såg många långa ponnyryttare, och även många små på stora ponnysar. Åldern har ju minst lika stor betydelse om man ska tävla sig upp i klasserna på de olika kategorier av ponnyer som finns...

Själv har jag alltid ridit häst, förutom på ridskolan och när jag precis började rida. Det är också där jag känner mig tryggast och vet vad jag har att göra med.
Jag vet också att jag aldrig blir för gammal eller för lång för att någon dag våga mig ut på en tävlingsbana och tävla. Precis lika mycket som jag tycker om att kolla på annonser om fina tävlingshästar som är till salu, drömma mig bort om att jag inte alls är tävlingsrädd och köper en jättefin, supersnygg häst och kommer hur långt som helst med den.

För att vinna en rosett i livet hade ju inte varit för mycket begärt, och hade nog varit en väldigt stor erfarenhet. Oavsett vilken sorts rosett det var, eller placering.

... Börjar tröttna på att det aldrig verkar släppa, och tröttnat på att ha korsetten och halskragen på mig. Vill inte mer!
Vill kunna rida som vanligt, sova utan att vakna av värk och leva utan alla värktabletter. Förhoppningsvis håller ryggen på att läka nu, men det känns ändå så hopplöst. 10 veckor av mitt liv som jag kunde gjort massvis med underbart på.
Gjort min examen till Hästskötare till exempel - nu måste jag vänta tills nästa vår..
Fortsatt att gå i skolan, rida Sigurd och få slutbetygen klara.

Allt bara sopades när jag ramlade av och blev fast här hemma. Känslan av att vara så sjukt dålig och ha skuldkänslor över att ha ridit Libretto fast han hade ont och jag inte märkte det innan jag satt upp, att han skenade iväg med mig och gjorde ett luftsprång och sedan bockade av mig så jag föll till marken.
Det värsta med allt var ju att jag skulle visa upp honom till försäljning och hon som skulle köpa stod brevid och såg på, det var hon som var snabbast fram till mig och frågade hur det gick och om jag kunde andas.
Pinsamt.

Enligt alla väderleksrapporter ska det äntligen bli varmare nu i veckan. Hoppas verkligen på det!

Imorgon är det upp tidigt och slänga i sig en ordentlig frukost, för sedan blir det Skålltorp och fotografera hästar och ekipage under hela förmiddagen.

Kommer naturligtvis slänga upp lite bilder här på bloggen sedan när jag kommer hem. Men ni får leva med en tom blogg imorgon, för min mobilblogg funkar inte.

Köpte mig på rea faktiskt en kandarstång för 149 spänn. Den skulle egentligen kostat 399:- och var en Globus stång. Tänkte att den kan ju vara bra att ha om man utvecklas i ridningen och vill ha den för att kunna göra lättare tygelfattningar osv.

Sitter och tänker på hur mycket jag har försummat, förlorat och tappat genom året. Jag förstår egentligen inte hur det kunde gå så fort att mista personer som är så underbara, som betydde så mycket för mig, som jag gjorde allt med, som jag kunde prata om allt med...
Nu sitter jag här, ensam med Sigurd, lämnad av alla vänner som jag så tryggt hade vid sidan om, som sa "jag kommer aldrig lämna dig"
Jag älskar dem jag har, underbara vänner, men inte så nära mig som jag hade velat, den vännen som man kan dela allt med, som man öppnar sitt hjärta för. De flesta vänner jag har bor ganska långt bort, eller känner jag att jag inte kan öppna mina innersta känslor för. Det är rätt ut sagt förjävla jobbigt att vakna varje morgon, stallet, familjen, pojkvännen, folket i stallet, och facebookvänner...

Jag har inte ett jävla glansigt liv med en häst värd flesta tiotusen eller tävlar varje helg, känner massvis med kändisar eller har massvis med prylar och skryter om mina märkesgrejer.
Men jag är glad över det jag har, att jag får dela mitt liv med hästarna, att jag utvecklas varje dag och lär mig något och att jag faktiskt har råd att köpa något för de få pengar jag faktiskt har.
Hade det inte varit för Sigurd, min underbara pojkvän och min familj, så hade jag aldrig varit här, jag hade inte ens orkat mig upp på morgonen eller haft lusten att kämpa. Men dem får mig att vilja och jag gör det för deras skull och för att jag vet att jag kan och vill!

Jag ber inte om massvis med vänner, folk som messar eller ringer, jag ber bara om att folk ska ha förståelse för att det inte är lätt att vara ensam när man lovas tomma löften.

Blir att mocka stallet nu, och förhoppningsvis hinna knäppa lite bilder innan regnet kommer!

Ut till stallet nu då och greja lite, skruva upp lite krokar, byta grimmor, kolla till hagar och lite sådant.
Tar ett pass med Sigurden också.

Skriver när jag är tillbaka.

... Det hade jag fram tills nyss då jag kollade annonser och hittade en väldigt speciell annons som fick mig att ha väldigt dåligt samvete om att faktiskt generalisera en hästsort såpass.